elliandren.blogg.se

Jag hade ett ganska rejält bakslag i helgen. Det började väl egentligen för ett par veckor sedan, när det blev tydligt att hösten var påväg. Förra hösten och vintern var den absolut värsta perioden i mitt liv, jag var så deprimerad och rädd så jag kan knappt minnas något annat från den tiden. Jag minns stark rädsla, panik, tårar och självskadebeteende. Så nu när den här hösten är här så känns det som att jag bara går och väntar på en katastrof. Det har att göra med något som kallas affektfobi, eller känslofobi, som min läkare och psykolog efter mycket om och men kommit fram till är mitt största problem. Jag blir så rädd för att känna panikkänslor eller ångestkänslor att jag går till helt extrema längder för att undvika att känna. Så i helgen gick det för långt och jag skar mig rätt illa i både ben och armar. Värst i benen, ambulansen fick hämta mig och jag tror att dom har sytt på tre ställen och tejpat två. Jag är inte helt säker för det är bandage och plåster över hela vaderna. Som ni säkert förstår är jag ganska besviken på mig själv.. Men jag har funderat rätt mycket och kommit fram till att det inte hjälper mig att gräva ner mig i självhat och besvikelse. Det ändrar ingenting, gjort är gjort och det bästa att göra nu är att lära sig av det. Om det är något som oroar mig, ska jag prata om det. Kan jag inte sova, ska jag ta en sömntablett. Får jag ångest, ska jag be om hjälp. Ibland glömmer jag hur tunn isen är. Nu vet ni, var vänliga och rör inte mina ben på ett tag. Och superdupermegatack till Anton och Oskar som hjälpte mig igenom det. 

Hej på er! Igår var en väldigt stor dag för mig, för då fick jag hålla min brorson för första gången. Johan, Sandra och lilla Uno kom ut och hälsade på och jag tror aldrig att jag älskat något eller någon så snabbt och så mycket som jag älskar Uno. Jag ville aldrig släppa honom, han var så söt med sina stora, blå ögon och sin lilla näsa och extremt tydliga ansiktsuttryck. Jag ska lära honom allt dumt jag kan och jag ska definitivt vara med på hans första konsert, när han skaffar sin första tatuering, första tequila-shoten och allt sådant när han blir äldre. 

 

Annat som hänt på sista tiden... Jo jag har tatuerat mig, min första riktiga nörd-tatuering. Självklart en hyllning till Harry Potter. På fobi-fronten går det väl rätt bra tycker jag. Min psykolog slutade ju så det var ganska skakigt där ett tag och väldigt oklart om jag skulle få en ny eller inte, men det ordnade sig mycket bättre än jag hade kunnat tro. Kommer ni ihåg att jag berättade att jag har två psykologer, en för depressionsbiten och en för fobierna? I alla fall, min andra psykolog hade ett möte med det teamet som har hand om mitt fall, och dom beslutade att sätta undan mer tid för henne och mig så nu ska hon hjälpa mig med fobierna. Det tycker jag är bra för hon är riktigt, riktigt duktig. Så det känns lovande:) Men nu har jag andra saker att pyssla med, jag hoppas att ni mår bra allihop. Kram på er<3

När jag stod i duschen för en stund sen så började jag fundera på folk och hur dom fungerar, varför dom gör dom val som dom gör och varför dom reagerar på det sättet dom gör. Varför gör jag som jag gör och reagerar som jag gör? Det här inlägget kommer antagligen bli lite flummigt för jag lyckas inte riktigt sortera tankarna i mitt huvud, men jag tänkte att jag skulle försöka dela med mig av det ändå. Hur osammanhängande och konstigt det än blir.

 

Jag funderar över om varje människa kan ses som en design. Inte utseendet utan personligheten och jaget. Utseendet är väl också en typ av design som bestäms av dna, anlag osv, men även aktiva val för varje människa, som vilka kläder man väljer, hur man vill ha sitt hår, om man föredrar att sminka sig eller inte. Ni förstår säkert hur jag menar, man designar sig själv så som man vill ha sig själv. Och nu har vi även möjligheten att redigera vårat utseende genom operationer. Så hur desginas personligheten? Uppfostran och miljö, javisst, men jag vill ändå tro att människor kan vara mer än så. Jag förstår att det för länge sedan var absolut livsviktigt att göra som flocken gör, följa strömmen och allt sådant, men är det fortfarande lika nödvändigt i dagens samhälle? Mår vi bättre av att vara som alla andra, göra som alla andra, eller mår vi bättre av att stanna upp och gå utanför den bubblan en stund, fundera över vad vi vill vara för typ av människor och få en klar uppfattning om vad som för oss är rätt och fel? Hur mycket av vår personlighet och våra val styrs av instinkt, hur mycket styrs av vad andra gör och hur mycket väljer vi egentligen själva? Jag har absolut inga bra svar här. Jag vill gärna tro att jag designar mig själv efter hur jag vill vara, men hur kommer det sig att jag vill vara på ett visst sätt? Efter allt som hänt det här året så har jag ett helt nytt perspektiv på livet, hur många fler perspektiv finns det och vad kan jag tänkas missa i den blindhet jag säkert besitter? Hur blind är du? Har du förmågan att ta ett steg tillbaka från en situation, fundera över vad det egentligen är som får dig att reagera, resonera med dig själv? Kan du se en större bild än bara det ditt sinne har ställt in sig på? Kan du vara ärlig mot dig själv och andra? Jag har så mycket frågor som snurrar i mitt huvud just nu. Det känns som att något håller på att låser upp sig i min hjärna, som om jag står och knackar på en dörr med alla dessa frågor och svaren finns precis innanför men jag måste hitta svaret på en nyckelfråga innan jag kan gå in. Jag vet visserligen inte om jag vill gå in, för tänk om hela min värld vänds uppochner?

 

Ja, det är alltså sånt jag funderar på när jag står i duschen. Now you know. 

 

 

 

God kväll! Idag har jag haft en riktigt slö dag som började med löshoppning och korv med bröd ute i paddocken, det var väldigt mysigt. Lina som har sina hästar här var med, plus hennes föräldrar och hennes lilla son. När vi var klara med allt och alla hästar hade fått hoppa av sig lite så gick jag in till mig för att städa. Det gick sådär, jag råkade somna på soffan istället. Jaja, det behövdes kanske. Jag har inte sådär jättemycket mer intressant att berätta idag så jag tänker att ni får lite bilder istället. Ha en fortsatt bra söndag, puss och kram! 

 

Jag har spenderat kvällen med två nyfunna vänner som, hör och häpna, är tjejer. Malin och Jessica, riktigt trevliga och lite knäppa. Passar mig utmärkt. Vi gjorde inget vettigt alls, åt middag på donken och sen satt vi på en krog i Kungälv och tjötade med folk. Jag fick en väldigt trevlig komplimang av en gammal polare som jag träffade där. Han sa något i stil med "ja men du är ju inte som andra tjejer, du är mer en bro. Man kan slåss med dig i leran om du fattar vad jag menar". Okej, det kanske inte låter fantastiskt gulligt i era öron men för mig var det värt väldigt mycket. Men nu ska jag försöka sova. Har försökt i ett par timmar nu och det går sådär, men vem vet, jag kanske bara behövde blogga av mig! Godnatt och kram på er!

Idag har varit en riktigt bra dag! Jag och mamma tog hundarna till veterinären för vaccinationer, sen hämtade jag Julia, Peter och Malin så åkte vi till ingetorpssjön och hade picknick. Det var så skönt att bara sitta där på en klippa och lösa korsord. Kvällen har som vanligt spenderats hos tvillingarna och Julia och nu ligger jag i min soffa och kollar på Greys anatomy. Och det är allt jag har att skriva idag. Kram på er allihop! 

Något jag funderat en del på och som glädjer mig är att när jag var på sjukhuset så kände jag mig ganska ensam. Det kändes som att dom flesta på utsidan gick vidare med sina liv utan mig och det kändes som att det var lika bra, vad kunde jag ge dom annat än dysterhet och besvär? Nu känner jag inte alls så. Jag har fler vänner än någonsin tidigare och alla är väldigt förstående och stöttande. Så till alla er, tack. Tack för allt! 

Men ibland så saknar jag sjukhuset, det kan jag inte förneka. Men jag tycker att det måste få vara okej att jag gör det, det var ändå min enda trygghet under en lång tid. Jag saknar patienterna och personalen. Så nu tänker jag skriva lite kort om två personer i personalen som verkligen hjälpte mig att vända min deppspiral. Ch och Å kan vi kalla dom. Ch var den första som jag fick förtroende för. Den mannen räddade mitt liv (för att inte låta allt för dramatisk). Nej, men det var faktiskt så, jag var ett vrak men han hade tålamod och lät mig skämta bort saker och ting tills jag var redo att prata. Han tog sig tid och pushade mig att gå lite längre när vi var ute på promenader. Jag vet inte om han själv vet om hur uppskattad han är av alla patienter. Under hela min tid där hörde jag inte någon säga ett ont ord om honom. Den andra personen, Å, hon var också helt fantastisk. Jag var lite misstänksam mot henne i början måste jag erkänna. Men det var jag mot dom flesta. Jag förstod bara inte hennes iver i att lära känna mig. Men så fort jag lärde känna henne lite så insåg jag att det är bara sådan hon är. Hon hjälpte mig väldigt mycket mot slutet, hon hjälpte mig att ta klivet ut i verkligheten och inse att det behöver inte vara allt eller inget. Jag måste inte antingen bli frisk eller dö, sjukhuset står kvar där om jag skulle falla tillbaka i alla katastroftankar. Men mitt liv är på utsidan. 

Efter mitt lilla äventyr så åt jag lunch med mamma och pappa på Spice Kitchen. Alltså jag är ju så fruktansvärt tråkig så alla gånger jag har varit där så har jag valt samma maträtt, och ja, det gjorde jag även idag. Men deras satay är ju så god!! På vägen hem gjorde jag ett litet ärende, men det kan jag berätta mer om längre fram i tiden för jag vet inte hur det blir riktigt än med det. Wow, erkänn mystiskt? I'm such a mysterious person. 

Kvällen har jag som sagt spenderat i garaget, det var också riktigt roligt! Lite flummigt och ganska hungrigt, precis som det ska vara. Jag kommer ihåg för länge sen när jag skrev ett inlägg om att jag inte tyckte att saker var särskilt roligt längre. Att visst, det kan vara trevligt att träffa folk och sånt men att ingenting var riktigt roligt. Så tycker jag inte längre. Nu har jag roligt igen och det känns så sjukt bra. Och med dom orden säger jag godnatt till er alla. Kram på er! 

Anyways, nu är jag hemma och det är dags att sova. Imorgon ska jag upp lite tidigare än vanligt och träffa dom två psykologerna som höll i gruppterapin. Någon form av uppföljningsmöte tror jag det är... Men nu har jag en dejt med Harry Potter och hans värld tills jag somnar. God natt allihop, kram på er!

Men jag kanske också skulle ta och försöka sova lite. Fast jag vill visserligen kolla klart på filmen. Tricky buisness. Jag kan ju alltid kolla klart imorgon. Speaking of kolla på film, för er som inte sett filmen Silverlinings playbook, se den. Du gör mig galen heter den på svenska. Jag tycker den är jättefin, det är ganska mycket igenkänning. Så har du inte sett den, se den. Speciellt du borde se den. 

Anyways, sov så gott nu. Dröm sött 

Så moder natur eller Gud eller heliga kraft, snälla ge mig energi till att orka vara modig. Gud hjälp mig hitta rätt väg igen. Jag vet inte vad jag ska göra längre. 

Det jag däremot kan göra är att välja. Jag kan välja att ligga kvar i min säng hela dagarna och stänga ute världen, eller så kan jag välja att gå upp, klä på mig lite fina kläder, sminka mig och gå ut och göra saker, trots att ångesten finns där. Jag väljer livet, trots att det ibland mest handlar om att stå ut. Jag kan välja att göra det, trots att jag inte törs. Den förmågan kan den här sjukdomen aldrig ta ifrån mig. Så det så. 

God lunchtid. Eller nåt. Nu har det visst varit lite väl tyst här i några dagar, jag ber om ursäkt för det! Jag sa ju att jag skulle skriva om flickan med kanel i kaffet, men ni får nog vänta lite till på det för jag har inte så mycket tid till bloggande just nu. Så vad har jag haft för mig... Jag har fobitränat en del, varit i stenungsund med min mor, klippt mig och färgat håret, skrivit låtar med Kalle, druckit vin och kollat disneyfilm med Christian, klätt ut Christian till tjej (igen), och träffat min underbara Nema. Nema var jag hos igår och där träffade jag en ovanligt trevlig kvinna som visade sig vara en granne till dom. Den här kvinnan hade massvis med olika saker i sitt hem som hon ville bli av med så vi gick över dit och plockade på oss det vi ville ha ungefär. Det var som julafton mitt i sommaren! Jag tror jag ska baka lite kakor och åka dit med som tack. 

 

Just nu sitter jag och Christian och dricker kaffe, vi ska snart bege oss till Nema. But first, breakfast! Hoppas ni har det bra, jag ska blogga lite bättre snart. Jag inser att det här blogginlägget inte direkt är av bra kvalité. Men men, kram på er! 

Imorgon ska jag skriva om en till person som jag lärde känna på sjukhuset, men ni kommer bara få lära känna henne som Flickan med kanel i kaffet. Men det är inte förrän imorgon. Ha en fortsatt bra fredagkväll nu, kram på er! 

Godkväll! Jag bloggade faktiskt igår, men jag blev avbruten. Detta var vad jag skrev igår;

 

Hejsan hoppsan lillebror! Idag började jag dagen på ett så otroligt angenämnt sätt, nämligen med en liten gynundersökning. Alltså jag tror inte det finns något som är mer awkward än att sitta med benen upp när en främmande tant sitter med en stor lampa och tittar in i härligheten på en samtidigt som man ska försöka komma på några någorlunda normala samtalsämnen. Men allt var lugnt i alla fall och som dom säger varje gång "ja men här ser allt riktigt fint ut". Vad ska jag svara på det? Tack? Japp, pinsamt och jobbigt, men bra att göra lite då och då så man har koll. 

 

Resten av dagen har jag spenderat med Kalle, vi hjälpte farsan att mura grunden till växthuset och så degade vi vid poolen och skrev musik. Typ. 

 

Det var vad jag hann skriva igår. Idag har varit den mest fantastiska dagen på jättelänge, för igår natt så kom världens bästa och finaste Nema hem!! Äntligen! Som jag har väntat och längtat efter min fina pirat/skogsälva/musiker/megakloka supermänniska. Vi hade som ni förstår ungefär en miljard saker att prata om, och när vi hade kramp i käkarna efter allt prat så gick vi på en promenad i skogen. Det var så otroligt vackert så det vill jag självklart dela med mig av till er, men en mobilkamera kan liksom inte riktigt fånga hur det verkligen är. Fast det kan väl ingen kamera. Men ni får lita på mig, titta på bilderna och föreställ er att det är skarpare, mer levande, med fåglar som kvittrar och så luktar det skog. Mossa, regn, bark och blad. 

 

Idag har jag i alla fall varit ganska duktig, började dagen på gymmet och sen spenderade jag hela eftermiddagen i garaget och hjälpte Barre att måla. Kvällen har jag spenderat här hemma, passat på att ha lite ensamtid. Och nu är det dags att sova, för jag vill att det ska bli imorgon. Imorgon är det måndagen den 2e juni och då kommer min underbara, älskade Nema äntligen hem från Irland!!! Jag längtar så jag dör! Så godnatt med er nu, kram! 

Jag har i alla fall haft en otroligt bra dag, umgåtts med två nyfunna vänner, ätit god mat, sett på en bra film, fobitränat (åkte hela vägen till Torslanda, det ni) och kvällen har faktiskt spenderats i Evolution Garage. Det var jätteroligt att träffa dom igen och dom verkade glada att se mig med. Och vad stort och fint dom har fått det, ny lokal och grejer! Mycket imponerande. Och till Sandra W om du läser det här, du måste följa med dit. Du skulle trivas som fisken i vattnet. 

Nu skriver jag inte mer idag, imorgon tänkte jag skriva mer om tiden på sjukhuset. Jag tror att jag behöver det. Jag behöver få ner det och kunna se själv hur mycket bättre allt har blivit. Men nu ska jag sova, godnatt med er! Ha en bra dag imorgon, kram!