elliandren.blogg.se

Något jag funderat en del på och som glädjer mig är att när jag var på sjukhuset så kände jag mig ganska ensam. Det kändes som att dom flesta på utsidan gick vidare med sina liv utan mig och det kändes som att det var lika bra, vad kunde jag ge dom annat än dysterhet och besvär? Nu känner jag inte alls så. Jag har fler vänner än någonsin tidigare och alla är väldigt förstående och stöttande. Så till alla er, tack. Tack för allt! 

Men ibland så saknar jag sjukhuset, det kan jag inte förneka. Men jag tycker att det måste få vara okej att jag gör det, det var ändå min enda trygghet under en lång tid. Jag saknar patienterna och personalen. Så nu tänker jag skriva lite kort om två personer i personalen som verkligen hjälpte mig att vända min deppspiral. Ch och Å kan vi kalla dom. Ch var den första som jag fick förtroende för. Den mannen räddade mitt liv (för att inte låta allt för dramatisk). Nej, men det var faktiskt så, jag var ett vrak men han hade tålamod och lät mig skämta bort saker och ting tills jag var redo att prata. Han tog sig tid och pushade mig att gå lite längre när vi var ute på promenader. Jag vet inte om han själv vet om hur uppskattad han är av alla patienter. Under hela min tid där hörde jag inte någon säga ett ont ord om honom. Den andra personen, Å, hon var också helt fantastisk. Jag var lite misstänksam mot henne i början måste jag erkänna. Men det var jag mot dom flesta. Jag förstod bara inte hennes iver i att lära känna mig. Men så fort jag lärde känna henne lite så insåg jag att det är bara sådan hon är. Hon hjälpte mig väldigt mycket mot slutet, hon hjälpte mig att ta klivet ut i verkligheten och inse att det behöver inte vara allt eller inget. Jag måste inte antingen bli frisk eller dö, sjukhuset står kvar där om jag skulle falla tillbaka i alla katastroftankar. Men mitt liv är på utsidan.