Bakslag.
Jag har funderat mycket på om jag verkligen ska skriva det här inlägget eller inte, men jag har ju flera gånger lovat att vara så ärlig som möjligt så nu har jag bestämt mig för att skriva det. Och om det på något sätt kan hjälpa någon annan som hamnar i en liknande situation så är det kanske värt att bli dömd, om någon nu dömmer mig för det här. Är ni känsliga så sluta läsa nu.
Jag hade ett ganska rejält bakslag i helgen. Det började väl egentligen för ett par veckor sedan, när det blev tydligt att hösten var påväg. Förra hösten och vintern var den absolut värsta perioden i mitt liv, jag var så deprimerad och rädd så jag kan knappt minnas något annat från den tiden. Jag minns stark rädsla, panik, tårar och självskadebeteende. Så nu när den här hösten är här så känns det som att jag bara går och väntar på en katastrof. Det har att göra med något som kallas affektfobi, eller känslofobi, som min läkare och psykolog efter mycket om och men kommit fram till är mitt största problem. Jag blir så rädd för att känna panikkänslor eller ångestkänslor att jag går till helt extrema längder för att undvika att känna. Så i helgen gick det för långt och jag skar mig rätt illa i både ben och armar. Värst i benen, ambulansen fick hämta mig och jag tror att dom har sytt på tre ställen och tejpat två. Jag är inte helt säker för det är bandage och plåster över hela vaderna. Som ni säkert förstår är jag ganska besviken på mig själv.. Men jag har funderat rätt mycket och kommit fram till att det inte hjälper mig att gräva ner mig i självhat och besvikelse. Det ändrar ingenting, gjort är gjort och det bästa att göra nu är att lära sig av det. Om det är något som oroar mig, ska jag prata om det. Kan jag inte sova, ska jag ta en sömntablett. Får jag ångest, ska jag be om hjälp. Ibland glömmer jag hur tunn isen är. Nu vet ni, var vänliga och rör inte mina ben på ett tag. Och superdupermegatack till Anton och Oskar som hjälpte mig igenom det.