elliandren.blogg.se

One of the deep secrets of life is that all that is really worth the doing is what we do for others

Igår kände jag mig väldigt nere och ensam. Allting känns förvirrat och konstigt just nu. Så jag ringde till Sofie och Pontus och underbara som dom är så dom åkte ut till mig igår kväll och stannade över natten. Idag började vi dagen med att åka till Backaplan och kolla på lampor och galjar och annat som dom behöver till sin nya lägenhet och jag råkade snubbla över två par skor, ett par solglasögon och en matta som alla fick följa med mig hem. Resten av dagen har vi spenderat med att packa upp och greja här hos dom. Det har varit väldigt skönt att greja lite och tänka på annat...
Men nu börjar vi bli klara, jag lagade köttfärslimpa som blev rätt lyckad och alla har världens matkoma. Så nu är det snart dags att åka hemåt igen. Det känns jobbigt, jag vill inte vara ensam.

Emmie är verkligen världens sötaste hund. Visst, hon är inte överdrivet väluppfostrad och ja, hennes andedräkt kan ibland vara helt horribel (vi jobbar på det btw, tandborstning varje kväll) men hon är bara så sjukt charmig. Idag till exempel har inte varit en överdrivet bra dag, sjukt trött och mensvärk from hell, och hon har inte lämnat mig en enda gång sen jag kom hem från jobbet. Hon satt bredvid mig när jag diskade och sen somnade hon på min mage när vi låg i soffan och kollade på tv. Och nu när jag tyckte det var dags att gå och lägga sig så bar jag henne till sängen och gick iväg för att borsta tänderna och sånt, och då kom hon gåendes (uppenbart astrött) och satte sig och tittade på mig med en min som bara sa "vad håller du på med, kom och lägg dig i sängen så jag kan somna!". Så nu ligger hon bredvid mig och småsnarkar. Jag vill bara plocka upp henne och krama henne och klappa på henne men känns ju helt taskigt att väcka henne... Så jag ska nog somna istället. Godnatt och kram på er!

Godmorgon alla fina. Jag funderar på att sluta säga "fina och ofina" för alla är väl fina på något sätt... Eller så känner jag bara så just nu för att jag har feber. Jag blir så sjukt ynklig när jag har feber, i alla fall när den är hög. Lite småsjuk kan jag vara utan att klaga men ni vet när man ställer sig upp och hela huvudet håller på att sprängas och man inte kan gå nånstans utan massa näsdukar för att ens näsa beter sig som ett vattenfall... Och man är varm ena sekunden och kall den andra och hela kroppen är bara öm. Då tycker jag synd om mig själv.

Något som jag tycker är väldigt jobbigt är att alla vanliga och normala känslor och tankar måste existera parallellt med alla agorafobikänslor och tankar. Till exempel den där känslan av att man är lite färdig med det här stället, nu är det dags att komma härifrån och göra något annat. Flytta till en annan stad och plugga eller liknande. Eller bara det extrema suget efter att resa som infinner sig och inte direkt lindras av att alla andra är ute och reser och lägger upp bilder överallt om hur bra dom har det. Men jag vågar inte sånt för jag är ju tydligen dum i huvudet. Fan!! Livet är inget skådespel och ändå sitter jag bara och tittar på det. Hur ska jag nånsin kunna våga vara den jag vill vara? Jag hatar det här.