Sov min ängel
Jag är trött. Jag vill inte skriva deppiga inlägg, men jag vill inte heller ljuga. Jag mår inte så bra just nu. Dom första veckorna hemma från sjukhuset fungerade ändå ganska bra, men jag tror att jag la i en lite för hög växel på fobiträning för efter ett tag bröt jag ihop lite. Det är därför jag inte skrivit på några dagar. Jag försöker verkligen bli bättre, jag gör saker som jag tycker är roligt, jag försöker äta ordentligt, tar mina mediciner, träffar vänner, gymmar, fobitränar i en mer lagom mängd, men jag är trött. Nätterna är värst. Jag går och lägger mig, dagen har varit bra men så fort det blir tyst och mörkt och stilla så får jag lite panik. Så jag ser på en film, läser en bok, målar eller går upp igen och städar. Ibland går jag upp och ställer mig i duschen. Tar en lugnande tablett och en sömntablett. Jag har ingen vettig förklaring på varför jag är sån här. Jag vet inte varför jag drömmer om att bli upphängd på ett kors och sliten i bitar eller att vara fångad i en bur och tvingas se på när andra blir torterade. Jag vet inte varför jag är rädd för hissar, bilköer, stormarknader, restauranger, snö, nya platser, ensamhet, långa resor, åka buss, tåg, flyg, båt, gå längre promenader, biografer osv. Jag vet inte varför min hjärna är så övertygad om att allt i livet är farligt. Och jag vet inte varför jag känner mig så ledsen. Men jag vet att jag är trött för att det är jobbigt att vara rädd.
Så moder natur eller Gud eller heliga kraft, snälla ge mig energi till att orka vara modig. Gud hjälp mig hitta rätt väg igen. Jag vet inte vad jag ska göra längre.