Ångest
Att vara en person med en svår ångestproblematik är jobbigt. Nej, det är skitjobbigt. Och vissa nätter, som den här, så tar det liksom över. Det gör så ont, det skär i bröstet och bränner i huden, något vill ut men allting stannar och världen snurrar och jag kan inte förklara det. Jag kan inte ta en värktablett, det funkar inte med djupa andetag, det finns ingen pausknapp. Inget sätt att fly från hur det känns, det tar över. Och jag är rädd. Jag är rädd för att det var såhär det kändes hela tiden innan jag hamnade på sjukhus. Jag vill aldrig mer må så dåligt, så jag blir rädd för att den här känslan inte kommer att gå över. Och somnar jag så kommer drömmarna och jag vaknar med panik och svetten blandas med tårar, så jag vågar inte riktigt somna trots att jag är så trött och vet att jag ska upp tidigt imorgon. Att vara en person med en svår ångestproblematik suger. Och man känner sig så ensam, man känner sig så fel. Det är något fel på mig. Varför gör min egen kropp, min egen hjärna såhär mot mig? Jag känner mig så ensam, så avskärmad och så fel. Och jag är rädd. Snälla låt mig bara få vara lugn, låt mig få somna nu och vakna utan ångest, utan rädsla och utan sorg. Låt mig kunna göra vad jag vill, låt mig leva, snälla min hjärna, min kropp, min själ sluta göra såhär nu. Låt mig bara leva. Snälla