elliandren.blogg.se

Godkväll mina damer och herrar och henrar eller hur det nu skulle bli med hen. Idag har också varit en väldigt bra dag som började med psykologer och avslutades i garaget. But first things first. Mötet med Tina och Ulrika, alltså psykologerna som höll i gruppterapin, gick bra. Det var till och med riktigt roligt, jag fick massvis med beröm och det är ju alltid trevligt! När jag gick därifrån så var mitt självförtroende så boostat att jag bestämde mig för att göra lite fobiträning på egen hand, så jag promenerade upp till fästningen, köpte en biljett och gav mig av på upptäcksfärd i vår fina 1300-talsborg. Det var till och med riktigt roligt, när det slutat vara så läskigt. 

Tro det eller ej men jag har haft en helt perfekt dag! Tyvärr är jag nu så trött så jag orkar inte skriva så långt om den, men kan skriva lite i alla fall. Började dagen med att träffa Hanna och Nema, det var helt underbart. Vi trotsade åskan och hade picknick vid ingetorpssjön, men när det började komma rapporter via sms om hagel så gav vi upp och åkte hem och fortsatte picknicken i mitt vardagsrum. Senare på eftermiddagen åkte jag och Mattias till garaget och målade lite och var sociala, och efter det åkte jag hem till Julia (och tvillingarna, men för att träffa Julia). Det var en riktigt trevlig kväll, vi spelade kort och snackade massa skit. Jag har äntligen hittat en likasinnad när det gäller typ Beatles, Alice i underlandet, Sagan om ringen, Supernatural och allt annat sånt som jag älskar! Japp, det är lika bra du vänjer dig Julia för nu blir du inte av med mig:) 

Godkväll! Och jag menar det verkligen, det är en otroligt god kväll. Och ja, jag önskar er också en sådan och det är en bra kväll att vara god på. Nu har vi klarat av hälsningsfrasen och artigheterna. Jag sitter ute på altanen hos Peter, Christian och Julia. Dom borde döpa sitt hem till något så man slipper säga alla namnen. Jag och Julia har i alla fall roat oss med att laga mat idag, porterstek, riktigt långkok. Det blev självklart himmelskt. Men nu får jag skynda mig in för nu börjar allsången! Just det, jag ska prova att lägga upp en bild men det kan hända att det blir helknas för bloggar över mobilen och den vill inte riktigt samarbeta. Ha det bra i alla fall! Kram på er

Nu är det natt igen. Dagen har ändå varit rätt bra, skrev lite musik med Kalle och sen åkte jag till Christian och snackade lite skit. Nu är vi hos mig och kollar disney-filmer. Frozen för tillfället. Jag tycker faktiskt att den är rätt bra, lite töntig men ändå söt. Hmm... Rättare sagt jag kollar på Frozen, Christian sover. Men det är helt okej, klockan är ändå mycket. Gustav och Emmie sover också. 

Jag är trött. Jag vill inte skriva deppiga inlägg, men jag vill inte heller ljuga. Jag mår inte så bra just nu. Dom första veckorna hemma från sjukhuset fungerade ändå ganska bra, men jag tror att jag la i en lite för hög växel på fobiträning för efter ett tag bröt jag ihop lite. Det är därför jag inte skrivit på några dagar. Jag försöker verkligen bli bättre, jag gör saker som jag tycker är roligt, jag försöker äta ordentligt, tar mina mediciner, träffar vänner, gymmar, fobitränar i en mer lagom mängd, men jag är trött. Nätterna är värst. Jag går och lägger mig, dagen har varit bra men så fort det blir tyst och mörkt och stilla så får jag lite panik. Så jag ser på en film, läser en bok, målar eller går upp igen och städar. Ibland går jag upp och ställer mig i duschen. Tar en lugnande tablett och en sömntablett. Jag har ingen vettig förklaring på varför jag är sån här. Jag vet inte varför jag drömmer om att bli upphängd på ett kors och sliten i bitar eller att vara fångad i en bur och tvingas se på när andra blir torterade. Jag vet inte varför jag är rädd för hissar, bilköer, stormarknader, restauranger, snö, nya platser, ensamhet, långa resor, åka buss, tåg, flyg, båt, gå längre promenader, biografer osv. Jag vet inte varför min hjärna är så övertygad om att allt i livet är farligt. Och jag vet inte varför jag känner mig så ledsen. Men jag vet att jag är trött för att det är jobbigt att vara rädd. 

Hej på er.. Som ni säkert förstod av mitt deppiga inlägg klockan 2 på natten så mådde jag inte så bra inatt. Och min hjärna lät mig inte vakna lugn och glad. Men det visste jag ju, det funkar inte så. Idag är ingen bra dag, men på något sätt känner jag att det måste få vara okej. Jag kan inte alltid spela glad, det kommer komma bakslag och perioder när saker och ting känns svårare. Psykisk ohälsa är svårt, men man kämpar på för alternativet är att dö. Som jag skrev inatt, det finns ingen pausknapp. Och nej, det går inte att rycka upp sig. Visst, om man är lite småledsen någon dag så kanske det går, men när det handlar om depression, när det handlar om en ångestproblematik som man inte har kontroll över, då går det faktiskt inte att bara rycka upp sig eller försöka tänka positiva tankar. 

Att vara en person med en svår ångestproblematik är jobbigt. Nej, det är skitjobbigt. Och vissa nätter, som den här, så tar det liksom över. Det gör så ont, det skär i bröstet och bränner i huden, något vill ut men allting stannar och världen snurrar och jag kan inte förklara det. Jag kan inte ta en värktablett, det funkar inte med djupa andetag, det finns ingen pausknapp. Inget sätt att fly från hur det känns, det tar över. Och jag är rädd. Jag är rädd för att det var såhär det kändes hela tiden innan jag hamnade på sjukhus. Jag vill aldrig mer må så dåligt, så jag blir rädd för att den här känslan inte kommer att gå över. Och somnar jag så kommer drömmarna och jag vaknar med panik och svetten blandas med tårar, så jag vågar inte riktigt somna trots att jag är så trött och vet att jag ska upp tidigt imorgon. Att vara en person med en svår ångestproblematik suger. Och man känner sig så ensam, man känner sig så fel. Det är något fel på mig. Varför gör min egen kropp, min egen hjärna såhär mot mig? Jag känner mig så ensam, så avskärmad och så fel. Och jag är rädd. Snälla låt mig bara få vara lugn, låt mig få somna nu och vakna utan ångest, utan rädsla och utan sorg. Låt mig kunna göra vad jag vill, låt mig leva, snälla min hjärna, min kropp, min själ sluta göra såhär nu. Låt mig bara leva. Snälla 

Hej på er! Jag hoppas att allt är bra med er, här går det i alla fall framåt. Fobitränar så mycket jag orkar, det går kanske inte med stormsteg men alla små steg räknas väl dom med.. Igårkväll hade jag ett litet breakdown, men sånt får man nog också räkna med. Idag har jag i alla fall varit på gymmet men sen har jag mest myst hemma. Just nu väntar jag på världens segaste människa (Ola), vi ska kolla film. Tänkte tvinga honom att kolla skräckfilm med mig. Och ja, jag vet att jag kommer ångra mig sen när jag ska sova, men just nu känns det ändå som en bra idé. 

Hej på er. Nu tänkte jag att det är dags att skriva lite om tiden på sjukhuset. Men inte allt på en gång. Idag tänkte jag skriva om en kvinna som jag mötte där. Som ni säkert förstår så vill jag inte skriva några namn när det gäller personer därifrån, så hon får vara Barnet i en vuxen kropp. För det är så hon är. Hon är full av sprudlande energi men bara en liten stund, sen somnar hon. Hon är en fantastiskt förstående person med många roliga uttryck och spännande historier om sitt liv. Men det som självklart alltid kommer betyda mest för mig är hur hon fick mig att känna mig. Hon var där min första natt, vi delade rum. Jag var livrädd och hon var snäll och lugn. Hon var min trygghet den första tiden. Och hon fick mig att minnas att jag faktiskt betyder något, att jag är klok och värdefull. För det är jag evigt tacksam. Och det är allt jag tänker skriva om henne. Jag måste sätta en gräns någonstans, för om henne skulle man kunna skriva en hel bok. 

Godkväll! Nu bloggar jag från mobilen och eftersom att det fortfarande krånglar med bilder härifrån så får ni bara text idag!