Sep. 08, 2013
Igår var en bra dag. Jag och Tobbe var i Linköping och hälsade på Oskar och Matilda. Det är, som ni vet, inte bara fantastisk för att jag fick träffa två av mina favoritpersoner i världen, utan också för att Linköping var ett väldigt stort steg i mitt eviga krig mot agorafobi. Bilresan dit gick bra men det pågick en strid i mitt huvud hela vägen. Ett ständigt resonerande om att det inte är farligt osv. Men Tobbe var ju med mig och då brukar det mesta fungera. Det kändes lugnt att vara där men det visste jag att det skulle göra, mina tre tryggheter var ju där. Bilresan hem gick också bra, jag tyckte det var lite småjobbigt på sina ställen men det gick, helt utan panik!! Och det känns så bra att jag har så många vänner som bryr sig. Alla är verkligen jättegulliga som önskar en lycka till och hör av sig bara för att kolla hur det går.
Men en sak som jag verkligen inte förstår är att jag vet att jag borde vara jätteglad idag och känna mig stark som klarade av det och allt sånt där. Så varför känner jag mig då så himla ledsen och värdelös? Igår var jag i Linköping och tillbaka. Idag klarade jag inte ens av en halvtimmes promenad till löstorp och tillbaka utan att ha lite småpanik hela vägen. Varför måste jag vara sån här? Snälla, jag vill inte vara sån här, kan inte någon bara ta bort det.