Tennisboll
På senaste tiden så har det hänt ganska mycket tycker jag. Inget överdrivet utmärkande egentligen, men ändå många små saker som gjort att mitt självförtroende blivit lite större. Jag har ju alltid varit ganska begränsad på grund av mina fobier, men nu känner jag mig inte lika rädd för allting längre. Det känns som att min värld alltid varit i storleken av en tennisboll, men nu har den plötsligt gått och växt till en fotboll, förstår ni vad jag menar då? Shit vad jag låter töntig nu, men jag kan nog inte förklara det på något annat sätt. Jag är inte rädd för livet längre. Nu vill jag göra saker. Leva lite. Ingen stor jorden runtresa eller så, men jag vill kanske börja plugga igen så småningom, eller varför inte en spontanresa till London över helgen? Det känns fortfarande väldigt läskigt på alla sätt men det känns inte omöjligt längre. Det känns inte lika hopplöst. Och det är så otroligt skönt. Jag överväger till och med att börja gymma, folk säger ju att man mår så bra av det.
Det enda problemet är egentligen att jag har lite svårt att hantera den här nya, större världen. Innan så har jag liksom på något sätt bara accepterat att jag ska leva mitt liv från mitt hus och alltid vara i Kungälv. Jag är så van vid det, så allt det här nya, nyfikenheten och den lilla äventyrslusten som infinner sig mer och mer gör mig glad men samtidigt förvirrad. Och jag är hela tiden orolig för att jag kommer vakna en dag och plötsligt vara rädd för allting igen. Jag vet att det inte fungerar så, men jag kan inte låta bli att tänka så ändå. Jag vill inte gå tillbaka. Jag vill inte ha agorafobi mer, jag vill vara normal. Jag är normal.
