Då var det dags
Okej så då var det alltså dags att skriva om det... Jag hatar att skriva om min agorafobi för jag tycker att allt jag skriver blir fel. Det låter som att man är 14 år och emo. Så är det inte, även om jag erkänner att jag ibland har tyckt synd om mig själv pga av det. Men jag sitter ändå här och funderar över varför jag ska skriva det jag nu har tänkt skriva. Borde väl skriva något fint om att jag behöver skriva om det för att det är så jobbigt att hantera och buhu, men så är det inte. Jag tänker skriva om det för att jag vill. Och för att oavsett vad jag säger så är det ett problem jag skäms över. Så nu tänker jag skämma ut mig, håll i hatten :)
Jag antar att det är lika bra att börja från början. Det borde vara närmare 13 år sedan det började. Det började med panikångestattacker. Det var ganska illa när jag var 8-9 år, sen lugnade det sig lite tills jag var 12 och då drog det igång på riktigt, till slut vågade jag inte lämna huset. Jag vågade inte ens gå ut på altanen. Det man gör åt sådana problem är vanligtvis något som kallas för KBT. Kognitiv Beteende Terapi. Vilket med enkla ord skulle kunna beskrivas som steg för steg. Jag kommer ihåg att ett av mina första mål var att gå ner till brevlådan. 40 meter. Sen till affären. 150 meter. Det tog längre tid att nå det målet. Efter ett tag var målet att åka bil till Kornhalls färja och tillbaka. Några kilometer i taget. Ni fattar grejen. Det tog tre år innan jag vågade sätta mig på en buss. Fyra innan jag åkte tåg. Och till slut, efter fyra år så var jag modigare än någonsin och så nära normal jag kunde komma. Och så började jag på gymnasiet, vi flyttade, jag skaffade pojkvän. Men så började jag fundera på vad som skulle hända om mina problem kom tillbaka. Jag satt på bussen på väg hem från skolan och tänkte på det och plötsligt så var det inte lika lätt att åka buss längre. Det var som när någon i ens närhet har feber och man börjar känna efter febertecken och till slut har man ju nästan feber trots att man egentligen är helt frisk. Det är något jag inte riktigt kan förlåta mig själv för. Första omgången eller vad man nu ska kalla det var inte mitt fel. Det var ingens fel. Men andra gången, den som fortfarande pågår, det är helt och hållet mitt eget fel. Och det gör mig riktigt förbannad. Hur som helst, jag sökte hjälp. BUP först. Barn och ungdomspsykiatri. Dom är säkert jättebra på väldigt många sätt, men det hjälpte inte mig särskilt mycket. Det var först när jag fyllde 18 som jag fick riktig hjälp och en diagnos. Agorafobi. Rädsla för platser och situationer som är svåra att ta sig ur. Till exempel bussar, tåg, flygplan, bilköer, hissar, dörrar som går i baklås, sociala sammanhang där det är olämligt att gå, biografer... Sånt. Agorafobi får man efter långa perioder av återkommande panikångestattacker om jag har förstått det hela rätt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att ha en diagnos. Mest är det nog skönt för då behöver jag inte känna mig så ensam.
Så nu är det ännu mer KBT som gäller. Jag tycker faktiskt att jag har kommit ganska långt. Tittade igenom min gamla lista över mål som jag ville uppnå som jag skrev ner tillsammans med min psykolog. Det var mina första mål.Och här har ni dom:
Alla dessa, förutom åka buss, har jag uppnått. Jag har inte bara uppnått det, jag är inte särskilt rädd för det längre. Förutom bussåkandet då... Och jag är inte helt förtjust i att låsa dörrar. Men som ni ser så går det framåt. Jag rör mig, om än ganska långsamt. Och nu är det dags att sätta nya mål. Men det får jag nog återkomma med imorgon, jag måste fundera över det först. Men ett mål som jag bestämt mig för är att innan sommaren så ska jag ha åkt längre bort än Alingsås. Jag har inte varit längre hemifrån än Alingsås på fyra år nu. Och det känns ganska kvävande.
Jag antar att jag borde skriva några rader om hur det känns, eftersom att jag alltid skriver om hur saker känns. Det känns förjävligt. Det känns som att ha cancer i själen och varje gång som jag gjort något bra och i rätt riktning så måste jag vila en stund för det är så ansträngande. Och varje gång som det inte går bra, varje gång jag fått panik så får jag världens huvudvärk och är trött hela dagen. Jag är avundsjuk på alla som kan göra som dom vill och vad dom vill. Det hugger lite i mig av avundsjuka varje gång någon åker utomlands eller när man ser bilderna från någons resa på facebook. Jag vill också resa! Jag vill också kunna plugga till något vettigt, men det finns inget som intresserar mig i Kungälv och längre bort vågar jag inte åka på dagarna. Det känns som att konstant ha osynliga fotbojor på sig. Men det är inte överkomligt. Jag är inte ledsen över det, inte alltid i alla fall. Jag och Rädsla har en lång och väldigt nära relation med varandra. Vi säger godmorgon varje morgon men aldrig godnatt. Men jag känner att jag börjar bli mer och mer redo att ta mig ur det förhållandet. Det är inte ett särskilt bra förhållande ändå, Rädslan är väldigt kontrollerande och även om den gör det den tror är bäst för mig så har den fel. Jag behöver den inte mer. Men den kommer alltid att finnas där bredvid mig, jag får bara bli bättre på att be den hålla tyst eller flytta på sig.
Det var nog allt jag hade att säga om det ikväll. Egentligen finns det väl mer, men det här var ganska jobbigt så nu tänker jag gå och lägga mig. Och jag har en hel del funderande att göra innan jag somnar. Sov gott mina älskade vänner och ovänner.
