Aug. 27, 2013
Så bra gick det med att vara jättetrött. Hur trött som helst hela dagen med världens spränghuvudvärk och en extrem längtan efter att ligga i soffan och kolla på den här månadens tv-serie och när jag äntligen fick mysa till det i soffan så försvann tröttheten. Så nu har jag tittat på närmare 10 avsnitt av Sex and the city och jag känner mig enormt ensam. Inte "å vad mysigt det skulle vara att ligga på någons axel och känna sig trygg och älskad"-ensam, även om det självklart inte hade varit fel, utan ensam på det sättet när det känns som att man inte har någon. Ingen som man hör ihop med. Ingen att vända sig till när allting känns skit, ingen man kan ringa oavsett tid på dygnet. Ingen man kan skämta med utan att känna sig nervös och awkward. Jag vill bara verkligen ha en kram. Och någon som lyssnar och ser. Men det är ju förstås bara en känsla, jag vet att jag inte är ensam. Och bara en känsla dödar mig inte.