Framtiden och nuet
Blev en väldigt lång dag på jobbet idag men det var rätt skönt. Igår var inte en av mina bästa dagar om man säger så. Var relativt deprimerad hela dagen, tills Mattias och jag åkte ut med bilen och bara såg oss omkring så jag fick annat att tänka på. Jag är bara så trött på att vara rädd för saker som inte är det minsta farliga. Varför kan jag inte bara känna mig tillräckligt trygg i mig själv för att lita på att jag klarar av olika situationer precis lika bra som alla andra? Jag är inte korkad eller annorlunda på något sätt, men ändå tror jag inte att jag klarar av enkla saker som att åka buss eller hiss eller sitta i en förbannad bilkö. Jag är så trött på det! Jag har ju knappt varit längre bort än Alingsås på i alla fall en tre-fyra år. Varför? Och det är så frustrerande att se alla andra som reser runt och upplever saker, när jag själv går här hemma och blir nervös så fort jag behöver ta en omväg till jobbet eller måste stanna och tanka. Varför i hela h*lvete kan jag inte bara få vara? Låt mig bara få vara lugn någon j*vla gång. Det är inte farligt att tanka bilen. Det är inte farligt med låsta dörrar. Det är inte farligt med bilköer. Nya situationer är inte farliga. Jag vill vara äventyrlig. Jag vill också resa. Jag vill också gå på bio. Jag vill också leva. Och ja, det här inlägget blev verkligen fullt av självömkan, men då får det vara så idag. Godnatt! Och kram då.