Det ordnar sig
Jag ligger här och tänker. Jag tänker på att ingen mår bra. Alla mår dåligt. Alla har problem. Alla är ledsna. Antidepressiva är numera en självklarhet. Det känns så i alla fall. Så många gånger dom senaste veckorna som jag har fått höra orden "det är mycket just nu" eller "jag orkar inte mer". Det gör mig så ledsen. Jag önskar verkligen att jag kunde ta allas problem och bara lyfta bort dom och lägga dom i en fin och prydlig hög i källaren, för att sedan plocka fram en del i taget och reda ut. Men det fungerar inte så. Andras problem är ingen knut som jag kan reda ut. Jag kan finnas där, visst, och det gör jag. Jag lyssnar när ni pratar och mina kramar är ingen bristvara, men steget till att må bra börjar med att ni bestämmer er för det. Sen kan vi börja nysta. Och är ni inte redo att ta det steget, för det är inte alltid man är det, så får väl det vara okej just nu. Men jag säger bara att det är roligare att må bra. Det känns bättre att må bra.