Svårt att andas
Innan jag skriver något idag, så vill jag bara förvarna er om att jag idag tänker gå all-in emo. Vill ni inte läsa sådant så föreslår jag att ni hoppar över just det här stycket. Idag har inte varit den bästa dagen. Jag satte mig i bilen och började åka till jobbet, det var köer pga av snön så jag fick panik och vände. Tänkte köra löstorpsvägen men målade upp alla möjliga tänkbara scenarion i huvudet så det vågade jag inte, så då bestämde jag mig för att köra via diseröd. Kom till diseröd, fick panik, vände och körde hem. Ringde mamma och grät, lugnade ner mig, la på, fick panik igen, ringde Matilda, grät lite till osv. Jag hade total panik hela morgonen... Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kände massa känslor som jag inte är så bekant med imorse. Jag kände mig verkligen helt uppgiven, vågade knappt röra mig men kunde inte sitta stilla. För första gången så kände jag att jag var riktigt nära på att ge upp på riktigt, bara lägga mig i sängen och sjunka in i någon form av omedvetenhet bara för att slippa känna. Jag vill inte leva såhär. Jag vill bara vara normal. Jag vill vara lugn. Jag vet att det låter konstigt, att jag ser en bilkö och får sån panik. Jag tycker själv att det är patetiskt, men vad ska jag göra när varenda cell i min kropp skriker fara, när alla instinkter jag har säger till mig att fly. En vän till mig sa en gång att hon inte kan föreställa sig hur det känns men om hon skulle försöka så skulle hon jämföra det med att stå vid ett hav med spindlar och sedan dyka i. Hon är rädd för spindlar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. För det mesta kan jag förtränga att saker är som det är. Jag kan leva mitt liv lugnt och stilla i Kungälv och bara åka längre bort på kvällar och nätter när det är extremt liten risk för att jag ska stöta på sånt jag är rädd för. Men det börjar verkligen hinna ikapp mig. Det duger inte längre. Jag vill resa, jag vill flytta långt bort och jobba i ett år, jag vill plugga till något vettigt. Men jag vågar inte. Men jag ska våga! Jag ska börja jobba med det här nu på riktigt! Jag är så enormt trött på att vara en sån jävla fegis. Jag tänker leva ett normalt liv, och så kan min agorafobi dra åt helvete. Hade det inte varit för att det är så kallt ute så hade jag nog traskat ut på en promenad till göteborg och tillbaka, så förbannad är jag just nu. Jag vill aldrig mera vara rädd. Och bara så ni vet, jag satte mig i bilen till slut och tog mig ner till jobbet. Så förbannat jävla modig är jag. Jag hoppade ner i ett hav av spindlar.
Eftermiddagen har jag i alla fall spenderat hos världens bästa Matilda:) Vi snackade lite skit och hon lagade mat och grejer. Sen åkte vi hit och så lagade jag mat:p Mattias var väldigt gullig också när jag berättade om min helvetesmorgon, han satte på Pettson och Findus (alltså han tryckte igång filmen, han satte inte på dom) och sånt mys för jag blir alltid lite lugnare av barnsligheter. Och just det, dagens julklapp gick till Matilda!:) men nu ska jag sova, godnatt på er mina fina<3 kram!
